När sommarkvällen faller över Vittangi, ljuset vägrar gå sin väg,
någon står vid grillen och flippar burgare, som om glöden vore deras grej.
Röken stiger långsamt uppåt, skratt flyger över gårdens land,
flaskor öppnas, någon ropar högt: “Ingen går tomhänt här i kvällens brand.”
Vid bordet höjs vinglas långsamt, kinderna glöder rött och varmt,
någon dricker cider mjukt och ler, som om kvällen håller dem i sin famn så skarpt.
Ett glas är nära att falla, men räddas i sista stund,
och skrattet som följer rullar genom byn, som ett eko från markens grund.
Någon sitter nära elden, med raki som bränner mjukt och klart,
säger att livet känns så enkelt här, där midnattssolen står kvar och är underbart.
Musiken från en trött gammal högtalare låter bättre än nånsin förr,
som om varje ton är skriven för kvällen, som om varje ljud är gjort för vår dörr.
Någon snurrar runt i gräset, barfota, fri och lätt,
någon fyller vin åt alla andra, som om flaskan aldrig tar slut helt rätt.
Någon sjunger högt och någon sjunger fel, men ingen bryr sig om hur det låter,
för i Vittangi är falsksång också musik, och natten blir vad hjärtat åter.
Grillen glöder som en tron av värme, röster bärs bort av vinden lång,
någon ropar efter mer att dricka, någon skrattar tills de tappar sin sång.
Historier växer med varje klunk, blir större än de nånsin var,
och kvällen känns som en saga, skriven av midnattssolens klara svar.
Raki, cider, vin och öl blandas med sommarens mjuka brus,
någon lutar sig bakåt och säger: “Här är livet, här finns ingen rus.”
Ett glas höjs långsamt, blickar möts i eldens röda sken,
och någon viskar att denna kväll, den glömmer vi aldrig igen.
Midnattssolen vägrar sjunka, himlen håller sig ljus och ren,
och vi sjunger, vi skrattar, vi lovar tyst att mötas här igen.
För en sommarkväll i Vittangi, där tiden står still och hjärtat slår mjukt,
är allt man behöver för att känna sig levande, som om livet just börjat på nytt.
Elin_Raman_98
