Vittangi midnight blues

I Vittangi går tiden långsamt, som om klockan glömt sitt slag,

midnattssolen hänger kvar där uppe, som en vän som aldrig drar sin väg i dag.

Ljuset ligger varmt och gyllene, som en filt över hela byn,

och varje andetag känns mjukare, som om världen tagit ett djupt och lugnt adjö till all stress i syn.

Vi sitter vid elden eller nere vid bryggan, där alla får plats ändå,

spelar ingen roll om du är ung eller gammal, här får varje själ slå i samma låga blå.

Skratten rullar mellan husen, vinden håller andan för en stund,

och samtalen glider mellan minnen och drömmar, från fisket i fjol till hopp som ännu är på grund.

När vi tar båten ut på älven, blir dunkandet en långsam blues,

vattnet ligger blankt som spegelglas, och varje svallvåg känns som ett stilla rus.

Ljuset gör allt mjukt och overkligt, som om världen blivit ny,

och friheten bär oss framåt, förbi stränder vi känner, förbi hemligheter bara älven vet och sky.

Ingen stress, ingen brådska, bara vi och vattnets sång,

midnattssolen vakar över oss, håller oss vakna hela natten lång.

Det är här vi hör hemma, här vi andas utan krav,

här bygger vi broar, inte murar, här är varje hjärtslag ett stilla, tryggt och levande svar.

Så vi sjunger vår Vittangi‑blues, i takt med älvens lugna flöde,

en melodi av gemenskap, där varje själ får ro och varje tanke får glöde.

Och när solen vägrar sjunka, och natten aldrig blir natt,

då vet vi att vi hittat hem igen, i en plats där allt är stilla, varmt och omsorgsfullt omsatt.