Stigen till Vittangi

Jag går på stigen ner mot älven i Vittangi, där björkarna står som vakter längs vägen och marken doftar sommar och gamla minnen. Vattnet ligger stilla först, sen rör det sig långsamt som om det vill visa vägen vidare. Båten ligger där den alltid ligger, lite sned, lite sliten, men trygg som en gammal vän.

Och jag tänker: här i Vittangi, där ljuset aldrig dör, där älven bär allt jag varit och allt jag ska bli.

Elden sprakar vid strandkanten, och röken stiger rakt upp i den ljusa midsommarnatten. Vi sitter nära, lyssnar på hur älven rör sig, hur vinden sveper över vattnet och hur tystnaden är större än orden. Kaffet är varmt, händerna kalla, men hjärtat är lugnt.

Och jag tänker: här i Vittangi, där ljuset aldrig dör, där älven bär allt jag varit och allt jag ska bli.

Vi ror ut en bit, låter årorna glida ner i vattnet utan brådska. Strömmen tar oss sakta, som om den känner oss, som om den vet vart vi ska. En mås skriker högt över oss, och solen hänger kvar fast det borde vara natt. Det är midsommar, och tiden har ingen makt här.

Och jag tänker: här i Vittangi, där ljuset aldrig dör, där älven bär allt jag varit och allt jag ska bli.

När vi kommer tillbaka till stranden har elden brunnit ner till glöd, men värmen finns kvar. Vi sitter tysta en stund, bara lyssnar på hur natten andas. Det är något med Norrland som gör att allt känns större, men ändå enklare. Som om världen inte kräver något av en här.

Och jag tänker: här i Vittangi, där ljuset aldrig dör, där älven bär allt jag varit och allt jag ska bli.