Stugan tar mig hem

Sommaren glider in över Markaniva fors, vattnet rinner bredvid som en gammal trygg röst. Båten glider sakta ut mot Sangisaari’s strand och Markasaari vakar tyst över det stilla landet.

Hem till stugorna, hem till ro, där vinden viskar och tiden står still. Hem till tystnaden som bär mig genom allt, där hjärtat vet vart det hör till.

Genom Varsi rinner bäcken, smal och lugn och klar. Den slingrar sig som tankar från ett liv man alltid har. Här stannar världen upp, här andas marken mjukt, och varje steg jag tar känns som ett hem jag aldrig bytt.

Hem till stugorna, hem till ro, där vinden viskar och tiden står still. Hem till tystnaden som bär mig genom allt, där hjärtat vet vart det hör till.

Vid Puttehålet fiskar vi när kvällen blivit sen. Vattnet ligger spegelblankt, som om tiden stod helt still. Och upp mot Repotieva, gamla rävbackens krön, där växer alla minnen, där börjar allt igen.

En långsam, varm vals följer vattnets rytm, som om skogen själv sjunger med i melodin.

Hem till stugorna, hem till ro, där vinden viskar och tiden står still. Hem till tystnaden som bär mig genom allt, där hjärtat vet vart det hör till.

Här stannar tiden kvar, här är allt jag nånsin haft, och jag bär de platserna med mig vart än livet tar.