Amanda, vår fina, dotter, syster, kusin, och vän.
Tjejen som alltid såg världen i färger ingen annan riktigt såg.
Hon ritade livet mjukt, målade känslor som andra bara kände i tystnad.
Hennes händer skapade konst, men hennes hjärta skapade värme.
Hon finns i vinden nu, i färgerna vi minns, i kärleken som aldrig tar slut.
Hon kramades med alla, som om varje människa behövde lite extra ljus.
Sjukdomen tog över henne, men aldrig det hon var.
Hon finns i vinden nu, i färgerna vi minns, i kärleken som aldrig tar slut.
naturen hon älskade. vinden,
tystnaden
och ljuset över fjällen.
Hon finns i vinden nu, i färgerna vi minns, i kärleken som aldrig tar slut.
Nu vilar hon på en fin plats i Lainio, där älven rinner stilla och skogen håller om.
Vi bär henne i allt vi gör, i varje skratt som kommer från hjärtat, i varje stund då världen känns lite vackrare än vanligt.
Amanda finns kvar i färgerna hon lämnade efter sig,
i kramarna vi minns,
i kärleken som aldrig försvinner.
Hon finns i vinden nu, i färgerna vi minns, i kärleken som aldrig tar slut.