Vi är söner av nordens vind,
födda där bergen möter is.
Med yxa, sköld och eld i blick
styr vi drakskepp mot okänd kust.
Mjödet skummar i horn av ben,
våra röster ekar över hav.
I storm och skur vi seglar fram,
och fruktan böjer sig för vårt namn.
Åh, vi är stolta, starka vikingar,
med salt i blod och hav i själ.
Men bakom sång och klingande horn
bär varje man en längtan hem.
Där lagets fält står grönt i kväll,
där valkyrior vandrar tyst i jord,
och familj och vän vid härdens ljus
väntar på den som aldrig kommer hem igen.
Vågorna slår mot skeppets bord,
natten river seglen hårt.
Vi skrattar åt åskans svarta gap,
för döden följer varje färd.
Men när månen speglar sig i djupet
hör jag röster från min gård.
Barnens skratt och eldens sång
driver som dimma över havet.
Åh, vi är stolta, starka vikingar,
med salt i blod och hav i själ.
Men bakom sång och klingande horn
bär varje man en längtan hem.
Där lagets fält står grönt i kväll,
där valkyrior vandrar tyst i jord,
och familj och vän vid härdens ljus
väntar på den som aldrig kommer hem igen.
När korpar kretsar över striden
och sköldar faller en efter en,
då rider valkyrior genom dimman
för att föra de tappra bort.
Säg till min mor att jag stod rak,
säg till min son att bära mitt namn.
Säg till min älskade vid strandens sten
att mitt hjärta seglar hem till henne.
Vi var stolta, starka vikingar,
vi drack vårt mjöd och trotsade hav.
Genom storm och blod och vinternatt
bar vi drömmen om vårt hem.
Nu ligger våra svärd i jord,
och valkyrior vakar stilla där.
Men vid den nordiska härdens ljus
väntar ännu någon på sin kämpe —
som aldrig kommer hem igen.
Så höj ert horn för dem som for,
för bröder som havet tog.
Deras namn skall leva i sång,
så länge nordens vindar blåser.
