Vi är stolta, starka vikingar från nordens kalla land,
med mjödet högt i hornet och svärdet i vår hand.
Vi seglar över havet där vågorna går höga fram,
genom storm och genom skurar mot ära, guld och namn.
Vinden ylar genom riggen, havet slår mot skeppets bord,
månens sken över mörkret leder oss mot främmande jord.
Men i hjärtat finns en längtan som ingen strid kan slå,
till gröna fält där hemma där våra kära går.
Åh, nordens vind, för mig hem igen,
till dal och fjäll, till familj och vän.
Till lagets fält där valkyrior går,
där elden brinner och sommaren står.
Men ödet kallar från havets stig,
och inte alla får återvända dit.
Vi kämpade som vargar under himlens kalla valv,
för ära åt vårt folk och för våra fäders arv.
Sköld mot sköld i striden, stål mot stål i blodig dans,
med gudarna som vittnen till vår sista krigarchans.
En kämpe föll i gryning där hav och himmel möts,
hans blick var vänd mot hemmet när livets tråd blev bröst.
Han tänkte på sin hustru, på barnens glada skratt,
på vännen vid den långa elden under stjärnklar natt.
Åh, nordens vind, för mig hem igen,
till dal och fjäll, till familj och vän.
Till lagets fält där valkyrior går,
där elden brinner och sommaren står.
Men ödet kallar från havets stig,
och inte alla får återvända dit.
Nu seglar skeppet vidare mot horisontens rand,
med en tom plats vid åran och sorg i varje man.
Där hemma står en familj och väntar än idag,
på sin kämpe som drog i väg en stormig sommardag.
Men havet tog hans sista färd och vinden blev hans sång,
och minnet av den starke lever vidare än lång.
I sagor kring eldstäder och i nordens kalla vind,
ska hans namn för evigt eka hem över fjäll och grind.
