NU ska ni få höra en längre trudelutt om två komplexa individer som går emot allt var normalt står för. Den ena gossen är snarare en äldre gubbe både gammal och grå. Men detta är ingen ålder på en häst. I denna sång om ingenting alls, inget som man kommer skriva böcker om. Varför då en sång, jo med musik bygger man glädje och av glädje bygger man musik - oavsett klass som Dylan eller som nu, ett alster som inte ens textförfattaren förstår sig på eller kan försvara. Men nog, slutältat om innehållet. Istället börjar jag allra längst ner, i obetydlig ingenmansland i begripliget.
Jag vill höja min röst
och på volley ta ner bollen på mitt bröst,
för att försöka ge lite av en tröst, och trolla sommar istället för hans inre regnig, blåsig höst. Jag tänkte rimma ännu en gång, men då blev jag Smålänning, ordet var inte i slutet utan just allra fösst. Detta blev lökigt och borde nog tas bort, men jag är inte denna sort. Jag kan ej ord radera och göra något kort. De som inte vet att jag mer än omständlig är, de kommer ändå aldrig att lyssna på den här. Jag kommer ändå leva som jag lär, att aldrig dömma, varken här eller där?
Eller nu blir det snurrigt och inte tydligt alls. Med självförakt jag suckar och undrar vafalls? Orden är mer jitterbugg än vacker wienervals, så oviktigt och helt utan resonans - känns just nu som jag tappat all min sans. Tänker istället försöka dra en tydlig lans, att hitta den grundtanke som tidigare fanns. Vips, det kommer nu gå som en enklaste dans. För allt dök bara upp, i så plötslig magisk trans,
För jag ska nu berätta om en man, en knickedick som var så långrandig att innan han blev färdig och kom a till slutlig punkt, bara i vardaglig enkel mening så lade han till ord, trippel och dubbelt i varje andetag - 36 att för honom säga en enkel fråga som borde kunna nämnas i högst e liten mening i lagom sex sju ord men icke är han nära, om jag tydligt ska förklara så blir han omständlig så in i vassen totalt onödigt svår. Ha kommer ej till saken, möjligt att mot slutet av hans svada han tror sig nått sitt mål. Med då är alla redan ofta, för länge länge sen. De smeker sina öron med salva för att då, på enda sättet det går att lösa, den mängd av exsem som bildas utav gissa, jo för hans mummel, babbel, tjatter och galet obegriplig är verkligt sant som amen, det vet vi nu. Varför kan ha inte korta, ja korta ner i alla fall försöka - är fråganalla ställer, vad blir då svaret - från just kungen utavo stänglighet? Jag tror ni alla gissa kan, jo givetvis så vet ingen vad han svarar, eller försöker nå fram till svaret på det vi alla undrar. För om jag inte gissar, helt galet fel och galet så jag sitter nog den mannen och ännu babblar i just den frågan. Ha är en evighetsmaskin. På att prata prata prata, inom detta ämne kommer aldrig hans batteri någonsin ta slut. År 2077, då fyller han hundra - men jag kan på allt jag är äger sätta, på även då det året - är allt exakt the same. KOM TILL SAKEN SNÄLLA
