Dina ögon

Dina ögon — som en gång bar färg, djup, rörelse — blev stilla.

Inte tomma, inte helt men som om något gled bakom dem

och lade sig till rätta.

Grått.

Inte kallt som sten, utan som dimman över en sjö i gryningen,

där man vet att något finns under ytan men inte längre kan urskilja det.

Och så den där slöjan. Inte tydlig nog att peka på, men tillräcklig för att skapa avstånd.

Som glas mellan oss. Som en tunn hinna av tystnad

som ingen av oss vågade spräcka.

Hennes ögon, jag minns hur de brukade lysa,

hur de bar hela himlar i sig.

Jag såg det ske, sekund för sekund, hur blicken drog sig tillbaka från världen —från mig.

Och där du stod, så nära att jag borde ha kunnat nå dig,

var du plötsligt långt borta, inbäddad i det grå.

Som om någon släckt en eld utan att lämna rök efter sig.

Det finns ett ögonblick då blicken slutar vandra utåt och istället börjar dra sig inåt, mot ett landskap vi andra inte kan se.

​

Hennes ögon, jag minns hur de brukade lysa,

hur de bar hela himlar i sig. Började förändras.

Inte plötsligt, inte brutalt,

utan som färg som långsamt tvättas ur av regn.

Hennes ögon, jag minns hur de brukade lysa,

hur de bar hela himlar i sig.

Och nu när gryningen lägger sig över vattnet igen,

söker jag ditt ansikte i dimman.

Jag hittar inte dina ögon där de en gång var,

men jag ser ditt ljus i allt du lämnade kvar.

Jag trodde aldrig att en blick kunde försvinna.

Hennes ögon, jag minns hur de brukade lysa,

hur de bar hela himlar i sig.

Hennes ögon, jag minns hur de brukade lysa,

hur de bar hela himlar i sig.

Nu bär jag hennes stjärnor vidare,

för att inte låta mörkret vinna.

Hennes ögon.