Längst bak i rummet

Jag står längst bak i rummet

Fast jag är mitt i allt

Alla pratar om sina liv

Som om de vet exakt

Jag nickar, säger inget

Låter tiden gå

För det är lättare att spela tom

Än att visa hur det är ändå

Hur kan man känna sig så ensam

När världen är så nära inpå?

Jag är omgiven av människor

Men ingen känner mig ändå

Jag tappade bort glädjen nånstans

Mellan igår och idag

Men jag letar fortfarande

Fast jag inte vet var jag ska

Jag skrattar när det passar

När det förväntas av mig

Men inuti är det tyst

Som om nåt sakta stängde sig

Jag saknar den jag var

Innan allt blev tungt

Innan varje känsla vägdes

Och ingenting var för djupt

Jag vet att jag inte är trasig

Bara trött på att vara stark

Så jag låter det få vara mörkt nu

Utan att släcka allt

Hur kan man känna sig så ensam

När världen är så nära inpå?

Jag är omgiven av människor

Men ingen känner mig ändå

Jag tappade bort glädjen nånstans

Mellan igår och idag

Men jag letar fortfarande

Fast jag inte vet var jag ska

Kanske kommer glädjen inte plötsligt

Kanske smyger den sig på

I små, nästan osynliga ögonblick

Man knappt vågar tro på då

Som att andas lite lättare

Eller känna nåt slå till

Inte lycka – men ett tecken

Att jag fortfarande vill

Jag har känt mig så ensam

Fast jag aldrig varit själv

Men jag stannar kvar här

Fast det är svårt att känna nåt alls

Och även om vägen är suddig nu

Och jag tvivlar varje dag

Så går jag vidare långsamt

För nåt i mig säger: stanna kvar