Längst bak i rummet

Jag står längst bak i rummet
Fast jag är mitt i allt
Alla pratar om sina liv
Som om de vet exakt
Jag nickar, säger inget
Låter tiden gå
För det är lättare att spela tom
Än att visa hur det är ändå

Hur kan man känna sig så ensam
När världen är så nära inpå?
Jag är omgiven av människor
Men ingen känner mig ändå
Jag tappade bort glädjen nånstans
Mellan igår och idag
Men jag letar fortfarande
Fast jag inte vet var jag ska

Jag skrattar när det passar
När det förväntas av mig
Men inuti är det tyst
Som om nåt sakta stängde sig
Jag saknar den jag var
Innan allt blev tungt
Innan varje känsla vägdes
Och ingenting var för djupt

Jag vet att jag inte är trasig
Bara trött på att vara stark
Så jag låter det få vara mörkt nu
Utan att släcka allt

Hur kan man känna sig så ensam
När världen är så nära inpå?
Jag är omgiven av människor
Men ingen känner mig ändå
Jag tappade bort glädjen nånstans
Mellan igår och idag
Men jag letar fortfarande
Fast jag inte vet var jag ska

Kanske kommer glädjen inte plötsligt
Kanske smyger den sig på
I små, nästan osynliga ögonblick
Man knappt vågar tro på då
Som att andas lite lättare
Eller känna nåt slå till
Inte lycka – men ett tecken
Att jag fortfarande vill

Jag har känt mig så ensam
Fast jag aldrig varit själv
Men jag stannar kvar här
Fast det är svårt att känna nåt alls
Och även om vägen är suddig nu
Och jag tvivlar varje dag
Så går jag vidare långsamt
För nåt i mig säger: stanna kvar

Introspective Acoustic Folk with Raw Emotion and Gentle Guitar