[Verse]
Vi går genom staden, och i varje steg vilar den en gräns, en skugga där varje tanke tycks ha varit tänkt tusen gånger, ändå fortsätter vi, eftersom vi ännu hoppas att drömmen om att motståndet mot en förlorad tid, mot de förväntningar vi aldrig bett om, kan lyfta oss över den träda vi alltid befinner oss i och att något nytt därmed ska födas, även om det bara är nästa steg, ett steg ut i en regntung kväll där asfalten speglar himlen men ändå förblir grå, som om gatan för länge sedan tappat minnet av både regnet och solen.
[Chorus]
László Krasznahorkai
„Az idő végtelen, de mi mindig várunk.”
László Krasznahorkai
Tiden är oändlig, men vi väntar alltid
[Verse]
Det var någon som sa att hoppet är ett misstag men ändå bär vi det som en trasig lykta mot den stora villrådighetens mörker, för utan dess sken skulle varje dag förvandlas till en upprepad apokalyps, där vi fortsätter röra oss – kanske motståndslöst – bortom början och slut, där det enda som egentligen förblir är våra försök att förklara oss själva för oss själva, även när världen bara är ett gigantiskt karusellspel där vinnaren redan har lämnat tältet och strålkastarna slocknat utan förvarning.
[Chorus]
László Krasznahorkai
„Az idő végtelen, de mi mindig várunk.”
László Krasznahorkai
Tiden är oändlig, men vi väntar alltid
[Verse]
Och vi är barn av skönhetens gräns, vi kan inte nå fram men vi ser ändå att den finns där, ständigt blinkande i fjärran, och mellan våra andetag och rubbade hjärtslag sträcker sig ordningen av förlust som en kedja vi vägrar smida klart, för när vi snurrar på torget, under lampornas blinda ljus och någon ropar i mörkret, då vet vi att det ännu är möjligt att stå kvar tillsammans, att invänta det som aldrig kommer, och just där, i väntan, anar vi ibland att rörelsen är själva svaret.
[Chorus]
László Krasznahorkai
„Az idő végtelen, de mi mindig várunk.”
László Krasznahorkai
Tiden är oändlig, men vi väntar alltid
