När ångest flödar i hela märjen.
Som nerverna spricker - släcker färgen.
Paniken växer - får tankar vandra.
Luften blir tjock och tung att andas.
Jag kvävs inifrån, ser inget stopp.
Fast i mig själv - låst i min kropp.
Det bränner, svider, slår och skär.
Jag pallar inte ha det såhär.
Faller ner i mörkret - det gör mig blind.
Hopplös panik, faller tårar på kind.
Panikens händer kramar min strupe.
Ett hårt grepp, från livet där ute.
Min hud är för trång, min mask för skör.
Pallar inte livet, men är inte den som dör.
Det brinner i skinnet, jag känner mig fast.
Tankar hugger, minnen jagar som last.
Jag står inte ut, i kroppen jag är i.
Ett monster inom mig, en jävul däri.
Panik. Ångest. Är fast i mitt hat.
Kan inte varken sova, eller äta mat.
Min kropp är låst, vägrar släppa taget.
Bankar där inne men har tappat jaget.
Jag är för långt bort, för svår, för fel.
Samlar ihop mig, men det saknas nån del.
Nerverna hålls som hög'spännings'linor.
Flämtar i skräck å går på minor.
Jag vill ut ur mig själv, men det går inte.
Min vidriga ångest, saknar ansikte.
Jag släpar mig fram, i förtvivlad trots.
Skadad i livet, i val om flykt eller slåss.
Det dunkar sönder i min bröstkorg.
Ett helvetes krig i splittror av sorg.
Jag står kvar i skiten, men jag slits itu.
Ett destruktivt djur har växt där nu.
Som golvet smälter och jag faller ner.
i ett svart jävla hål där ingen ser.
Hör hur paniken viskar mitt namn.
Den känner mig bättre än jag kan.
Den tar över mitt liv, mina tankar, och mig.
Den hånar med orden “Du är instängd i dig”
Är min egen fiende, kan inte lämna.
Min ångest drivs av demonerna.
"AAAAAAAAH"
Panikens händer kramar min strupe.
Ett hårt grepp, från livet där ute.
Min hud är för trång, min mask för skör.
Pallar inte livet, men är inte den som dör.
Det brinner i skinnet, jag känner mig fast.
Tankar hugger, minnen jagar som last.
Jag står inte ut, i kroppen jag är i.
Ett monster inom mig, en jävul däri.
Panik. Ångest. Är fast i mitt hat.
Kan inte varken sova, eller äta mat.
Min kropp är låst, vägrar släppa taget.
Bankar där inne men har tappat jaget.
Jag är för långt bort, för svår, för fel.
Samlar ihop mig, men det saknas nån del.
Nerverna hålls som hög'spännings'linor.
Flämtar i skräck å går på minor.
Jag vill ut ur mig själv, men det går inte.
Min vidriga ångest, saknar ansikte.
Punkten när paniken inte låter mig tänka.
När hopplöshet jagar, å ja bara vill sänka.
Vad som helst för att allt ska brinna.
Få känna hur hela mitt jag ska försvinna.
Hitta ett sätt att bedöva min smärta.
Slippa känna slagen från mitt hjärta.
Med känslan att inte orkar mera.
Men inte vet hur man ska hantera.
När stormen backar, med tomhet kvar.
Lämnar den efter - ett jag utan svar.
Ett jag som lever, men alltid minns.
Hur överlevnad känns när man inte finns.
När man inte vet om man tar sig ut.
Om ångesten nånsin får ett slut.
